novellwriter

Jag springer längs den hala gången utav sten, känner hur jag blir svettig. Min andning blir tyngre och tyngre. Till slut orkar jag inte mer. Jag ger upp, jag klarar inte det här. Jag saktar ner och börjar istället gå. Jag går långsamt och väntar på att min andning ska bli normal. Jag tänker på det som hänt, hur jag sprungit från min rädsla, igen.
De är alla likadana, precis som rosor - vackra på utsidan men när man minst anar det så river de dig med sina vassa taggar.
De får dig att känna dig speciell, frågar om du har en ny tröja. Du tror att det tillslut lösts sig, inga mer dumma, idiotiska kommentarer - men du har så fel. Du är ingen mer än den där tjejen som alltid står ensam på rasterna, tjejen som blir mobbad.
Min andning har äntligen återhämtat sig så jag fortsätter att springa, ett stort misstag. Efter att ha sprungit den långa sträckan från skolan ner till centrum har jag blivit alldeles utmattad. Jag halkar på den smala gången, faller ihop. Där ligger jag helt stilla och blundar, önskar att jag var långt borta. Det funkar förstås inte, när jag öppnar ögonen igen ligger jag fortfarande på den kalla stengången.
Jag ser något rött på marken. Jag häver mig upp på armbågarna och tittar närmare på det röda. Det är inte blod, det är jag säker på. Jag sätter mig upp riktigt och tar upp det röda i handen. Det är ett blomblad, från en ros. Jag känner mig ledsen, varför just jag? Varför ska alla gå på just mig?
Mina tankar avbryts av att jag hör någon bakom mig.
”Vad gör du här, lilla vän?” Jag vänder mig om och får se en gammal dam. Jag ska just resa mig upp för att gå, när hon fortsätter;
”Ska inte du vara i skolan vid den här tiden?”
”Jo” Svarar jag tyst. Mina ögon fylls av tårar.
”Kom med hem till mig, så ska jag se till att du får något varmt att dricka, så kan du berätta allt för mig sedan, om du vill?” Hon ler mot mig, leendet påminner om min gammel-farmor.
Jag nickar. Jag ställer mig upp och borstar av mina alldeles förstora jeans.
”Jag bor därborta” Säger damen och pekar mot radhusen.
Vi går under tystnad och när vi kommer fram till hennes hus låser hon upp dörren och visar mig in till köket.
”Sätt dig” Säger hon och pekar mot en av stolarna. ”Jag ska ta fram lite bullar och koka varmchoklad” Fortsätter hon.
När hon kokat den varma chokladen och tagit fram bullar sätter hon sig mittemot mig. Och börjar prata;
”Varför är du inte i skolan, lilla vän?”
Jag berättar allt för henne och hon lyssnar noga. När jag är klar sitter hon tyst en stund.
”Jag ska berätta en sak för dig” säger hon ”Jag blev också mobbad när jag var liten.” fortsätter hon.
Jag tittar på henne, hon som ser ut att vara så söt, varför skulle någon mobba henne? Jag hinner aldrig fråga henne för sedan börjar hon prata om annat. Vi pratar länge om allt mellan himmel och gjord.
Jag tar fram en penna och ett papper och målar en ros. Jag ger bilden till henne.
”Varför ger du mig den?” Frågar hon.
”Det är du” Svarar jag och ler mot henne. Hon ser förvånad ut. ”Du är som en ros, fast utan taggar” säger jag och ler mot henne igen. Hon ler tillbaka. Kanske det skulle fixa sig trots allt?

En ros utan taggar by Madeleine is licensed under a Creative Commons Erkännande-Ickekommersiell-IngaBearbetningar 3.0 Unported License.

Hej!
Jag heter Madeleine och är 12 år. På denna bloggen kan ni läsa mina noveller och andra texter skrivna av mig.
Hoppas att ni kommer att läsa och kommentera mycket, typ ;)

Kram!